Skiss till en installation, från 1988, hittad i mitt kök efter hur många flyttar som helst. Lustigt att en lite lapp kan överleva så länge. Lite Carin Elleberg! Såg hennes utställning på Dunkers för några år sen (vi har föresten ställt ut tillsammans på Galleri Leger i Malmö en gång i tiden). Tänkte inte på det då, men en kompis kommenterade det när jag berättade om saker jag gjort.
Egentligen hade nog världen varit helt fantastisk om jag gjort en 1/10 av alla idéer jag haft, men skitit i. Kastat dem ner i helvetet, förintat, ja, t.om. ibland bara njutit av den för att sen gå vidare på linjen och horisonten. Kanske är det därför jag målat på en målning i 8 år (se i arkiv till höger; Earlier Paintings). En gedigen bild av otillräcklighet och förintelse.
Men nu är det nya grejer på gång. Krisernas tid är förbi, jag kan göra en bild utan att döden slukar mig. Jag känner mig oförskämt fri. Redo att börja njuta och se saker som de är. Ofta har jag känt att vi konstnärer är fega. Att man gömmer och håller igen. Men förstår att det nog har att göra med att vi är så sårbara, vi har inga skyddsnät att falla tillbaka på. Det kan man stanna vid en stund och fundera över! Å här skriver jag om mina inre funderingar och är inte rädd. Undrar varför?
Men nu har jag bestämt mig för att göra livskarriär! Och det är ju inte så dumt att jag via denna blogg fått kontakt med massor av olika människor och konstnärer runt om i världen. En bra väg för mig som krachat om och om. Det är uppmuntrande och nytt. Så jag lämnar över den lilla skissen från 1988 åt sitt fortsatta öde och mig till min livskarriär. Sen får man se om Carin E och jag kommer att korsa våra vägar.
Comments