Jag i teckning.Yrke: Konstnär 2007

För mig handlar det mycket om identitet. Vem är jag, vem är hon i spegeln där, hur kan jag veta vem jag ser, vem annars om jag inte ser. Äger jag mig själv genom speglingar och skärvor, genom vattenblänk. I vilken bild ingår jag och tillhör jag mig själv som arbetslös?

Detta är en berättelse om vad som hänt mig under de senaste åren vad gäller kulturpolitisk situation!

År 2000 hamnade jag i arbetsgarantin. Kulturfront i Malmö. Slussades runt på olika sysselsättningar under flera år. Efter ett år var det omstart för mig, till något som kallades Kulturlink i Helsingborg, den var till för oss "utanför" Skånes metropol Malmö. Det blev samma visa igen, nya handläggare och nya Kulturlinks handledare som fått ett "jobb".

Jag känner folk som det har gått helt åt helvete för som fick sådana jobb, konstnärer som fick handledarjobb, egentligen helt ansvarslöst med tanke på den press som de hade, inget snack om det, den person jag tänker på har varit den bästa och mest förstående handledare jag haft, men den personen har fått betala ett alldeles för högt pris. Det är så sorgligt.
Vi själva har ett ansvar också, om jag väljer att sluta som konstnär, vilket jag tror många kände press på sig att göra. Tiden har gått utbildningarna gjorda, lite arbete och åter på ruta 1. Inte alla men många. Jag till exempel.

Diskutionen då var: Konstnärer som inte kan försörja sig ska ut och jobba eller skapa möjligheter att samarbeta med företag. Jag minns att det var den stora diskussionen. Var finns möjligheter för konstnärerna att använda sin kunskap? Det vi konstnärer diskuterade var ren kulturpolitik. Det existerade inga jobb för konstnärer. Vi diskuterade fundamentala saker runt dessa bord, tunga saker som börjar hörsammas nu, kanske på grund av våra diskussioner på olika forum för arbetslösa konstnärer och andra kulturutövare. Jonny Ewald (kro ordförande under denna period) och att det startat en ny organisation.

2003 fick jag 40 % arbete som bildlärare. Såg det som en bra erfarenhet.
De resterande 60 % innefattade mestadels av att sitta och skriva om min cv på Af:s olika lokaler för olika saker. Under denna period hade jag nog 10 olika arbetsförmedlare.
2004 fick jag 60 % jobb och gick c:a 40 % på Af.
2005 hade jag 60 % jobb och 20 % jobb på en annan skola, då hoppade jag av från af.
2006 jobbade jag 100 % tillsammans på dessa två skolor (allt för att kunna få en A- kassa i ryggen). Jag kände mig rädd och osäker inför så mycket jobb. Men tänkte att 1 år ska jag nog klara av.

Anställningarna på de båda skolorna har varit ett 1/2- 1- års anställningskontrakt. Olika varje år, vilket inneburit att den ända garanti för jobb har varit att göra jobbet så bra så att de vill ha kvar mig som lärare (har inte någon pedagogisk utbildning, kan ej få en fast tjänst p.g.a. det).
Nu har jag blivit sjukskriven 1 1/2 månad p.g.a. utmattning och depression och har ingen aning om jag kan avsluta detta skolår på de båda skolorna! Däremot fick jag ett samtal från min rektor som var tvungen att säga upp mig för det var nedskärningar av anställningar på bildlärare i kommunen. Först in, först ut. Nu har detta drabbat mig som man läst om i tidningar och fackets tidning.

Parallellt har jag arbetat med olika utställningar, varit aktiv som konstnär. Givetvis har det splittrat mig. Jag tycker att detta är en tragikomisk historia och situation. Nu får staten tillbaka mig som utmattad/deprimerad konstnär/lärare och en kultur politisk diskussion kommer åter som en dans på näsan.

Det märkliga är att man hela tiden har med andras bedömningar att göra. Som konstnär under denna "anställdas" tid, har egentligen varit det mest absurda jag varit med om utifrån att jag är konstnär. Alla på dessa tunga instutitioner vill ju att man ska göra underverk och de längtar och hoppas på individens tankar som inte riktigt får plats, det personliga språket och erfarenheten för att lyfta dessa platser. Har lärt mig mycket som lärare. Men när jag gått hem från min arbetsplats så påbörjar jag det andra arbetet.
Jag är "sjuk" konstnär nu. På något vis är jag lättad. Kanske jag kan få vara den som söker frågorna i min spegel och bygga min egen värld i varje fall 60 %. Jag har ju 40 % kvar på en annan skola, men dom ringer nog därifrån också. Jag hoppas det så kan jag börja om på mitt eget vis. 100 % utanför instutitionen! Men det går ju inte, man byter den ena för den andra. Det är kanske just misslyckad man ska vara, att man ska ge upp!

Men vad betyder min röst?

JA till 100 % konst. 100 % Arbetslös, 80 % A- kassa (för att ganska snabbt bli 60 %), söka nya jobb, ett städjobb är nog bättre än att tömma ut sig som lärare.
Vi konstnärer hamnar i fallgropar utan skyddsnät. BORT med fallgroparna då och låt konstnärerna göra det dom är utbildade till. Ge oss en lön! Staten får ändå betala för mig som sjukskriven. Sjuk av att inte få göra det man ska göra. Sjuk av att vara till lags, sjuk för jag jobbar 200 %, sjuk.......
Men jag är ju underhållning i kultursammanhang, men då vill jag kunna kräva vissa saker och få respekt för det. Det är då man inser hur ensam man är och att vi konstnärer konkurrerar sinsemellan. Jag är ju inte naiv! Så är det. Men även om det är motsägelsefullt att vara en buddist i västvärldens trossystem så vill jag äga mig själv och mina tro på mina bilder och tro att vi kan funka som olika individer tillsammans.


Jag utanför teckning. Yrke: Konstnär 2007
x1Sf73Iu