In my heart, down in my stomach is a large, very large knot. I hate it for its tight so tight and hinders my movement and I ask it quietly disappear. It's my art that sits there, stuck inside. Feel shame and it is a crisis around the knotted around me, in the whole room. Lay me down on the floor looking at everything from a different angle. Breathe. Everything bounces between the head and the knot in my stomach but misses the heart. It's a fact. My friend says: - Why are you chasing the art when art is coming to you? After that turned my day complete. Maybe more than that, perhaps forever. What an amazing misunderstanding!
Under mitt hjärta ner i magen finns en stor, mycket stor knut. Jag hatar den för den sitter åt så hårt och hindrar min rörelse och jag ber den stilla att försvinna. Det är min konst som sitter där, sitter fast innuti. Känner en skam och det blir kris runt om knuten, runt om mig, i hela rummet. Lägger mig ner på golvet tittar på allt från en annan vinkel. Andas. Allt studsar mellan huvudet och knuten i magen men missar hjärtat. Det är ett faktum. Min vän säger; - Varför jagar du konsten när konsten ska komma till dig? Efter detta förvandlades min dag fullständigt. Kanske mer än så, kanske för alltid.
Comments